Frågan ställdes av Helena Ackesjö i hennes avhandling som jag tog del av på Matematikbiennalen i Karlstad. Övergångar var, för övrigt, något som lyftes på flera seminarier. Övergångar utgör ofta ett hinder i elevers lärande - att de helt enkelt tappar fart i sin utveckling, vilket är förödande ur många aspekter. Varför är det så? Vad beror det på?
Arbetar vi slentrianmässigt - istället för att utgångspunkten borde vara den didaktiska triangeln? Elev - Innehåll - Lärare utgör hörnen på den didaktiska triangeln med kärnfrågorna: Vad, Varför och Hur. Det borde vara ledstjärnan!
Jag menar att vi måste vara intresserade av var eleven står och visa respekt för deras tidigare kunskaper och erfarenheter. Något som släcker elevers lust, motivation och tilltro till sin förmåga är att tugga om saker som man redan kan. Viss repetition behövs givetvis, men det är utmaningar som håller uppe glöden! Enligt Simon Hjort ges elever i Finland utmaningar i högre omfattning.
Beror det på bristande intresse och respekt för varandras yrkesprofession i stadieövergångarna?
Behövs en påminnelse om uppdraget - att vi är satta att optimera elevers lärande?
Kanske det skulle vara på sin plats med inläsning av Skolverkets stödmaterial "Övergångar" i kombination med möten mellan lärare från olika stadier i kommunen? http://www.skolverket.se/skolutveckling/miljo-och-halsa/elevhalsan/stodmaterial-om-overgangar-1.228043
Ackersjö påtalade konsekvensen av att förskoleklassens och fritidshemmets uppdrag förtydligas i läroplanen. "Förskoleklassen ska stimulera elevers utveckling och lärande och förbereda dem för fortsatt utbildning". Detta medför att förskollärarna behöver ha kunskap om centralt innehåll och kunskapskrav för årskurs 1-3. En utmaning är också kontinuiteten. Det har visat sig att elever får göra vissa moment tre gånger.
Ackersjös forskningsfrågor vid undersökningen av förskoleklassen var:
- VAD uppmärksammar f-klasslärare beträffande elevers matematikutveckling?
- NÄR blir elevers matematikutveckling synlig för f-klasslärare?
- NÄR blir elever i risk att hamna i matematiksvårigheter synliga för f-klasslärare?
- HUR och VARFÖR blir elevers matematikutveckling synlig för f-klasslärare att följa och synliggöra?
Resultatet som hon kom fram till var att resultatet blir mycket bättre om:
- Vi är medvetna om VAD vi gör, VARFÖR vi gör det vi gör samt VAD det leder till.
"Med kunskap och bedömning förstår jag vad jag kan förmedla, lära och förhålla mig till barnen. Även förstår jag vad jag behöver lära mer av, få mer kunskap om."
Det känns bra att vi i kommunen gör Diamantdiagnosen AF i förskoleklasserna höst och vår, då den bygger på de flesta av Gelman och Gallistel´s grundläggande principer, som poängterades på flera seminarier på Matematikbiennalen:
- Ett-till-ett-principen (Förståelse för att jämföra antal genom parbildning)
- Abstraktionsprincipen (Räkna föremål i en avgränsad mängd oavsett slag av föremål)
- Principen om godtycklig ordning (Medvetenhet om att oavsett varifrån man räknar är det samma antal i en mängd)
- Principen om den stabila ordningen (Räkneorden måste räknas i en viss ordning)
- Antals- eller Kardinalprincipen (Sista räkneordet står för antalet)
Utöver dessa fem principer är följande aspekter mycket viktiga:
- Antalskonstans (Förståelse för att oavsett om föremålen är utspridda eller tätt samlade är det samma antal)
- Subitizing (Medfödd förmåga hos både spädbarn och djur att i en blink uppfatta antal. Har barnet svårt för detta är det en varningssignal och extra insatser krävs)
- Bilder med liten och stor siffra, t.ex. liten 7:a och stor 5:a där frågan är Vilket tal är störst/mest värd?
Även Bishop´s områden påtalades:
- Räkna
- Lokalisera
- Leka
- Mäta
- Designa/Konstruera
- Förklara
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar